onsdag 26 maj 2010

Censors efterskrift

I slutet av boken kommer en kort efterskrift av en censor från den anfallande staten s.k. Universalstaten. Det man får reda på ur den här texten är att Universalstaten också är ett totalitärt samhälle eftersom de annars inte skulle behövt censurera det som ska vara Leos bok.

"I betraktande av det på många sätt omoraliska innehållet i förehavande skrift har Censorsämbetet beslutat lägga densamma till de farligförklarade manuskripten i Universalstatens Hemliga Arkiv. Att den icke helt och hållet förstörs beror på att just detta omoraliska innehåll av mera påtagliga forskare torde kunna användas som material, då det gäller att kartlägga mentaliteten hos de varelser, som bebo landet intill vårt." (efterskrift)

Om du behövde citat på det jag skrev tidigare så kom det där. Men det visar även på att de har en väldigt nedvärderande syn på sina fiender, någonting man kanske måste ha i krig, eller åtminstone låtsas som man har.

Han pratar sedan om Leo och hans mentalitet så här:

"[. . .] - torde i sin hemliga växande illojalitet, sin feghet och sin vidskepelse vara ett gott exempel på den urartning, som är betecknande för hela detta mindervärdiga grannland och som knappast kan förklaras annat än genom en ännu ej utforskad ärftlig och obotlig inre förgiftning, som vår nation gått lycklig fri ifrån och, om den skulle visa sig smitta över gränsen, obönhörligt skulle upptäckas just genom det medel sagde fånge en gång bidragit att framställa." (efterskrift)

Censorn tror alltså precis som Leo gjorde i början av boken, att alla människor i staten är lojala medsoldater. Det verkar som om Universalstaten kommer att använda medlet på precis samma sätt som Världsstaten använt det. Vilket som jag sa i mitt tidigare inlägg, kanske är precis vad Leo vill.

Det sista man kan få ut ur denna korta text är att Universalstaten ligger någonstans runt Kina och/eller Sydostasien eftersom censorn heter Hung Paipho. Förmodligen ligger då Världsstaten i Ryssland och sträcker sig hela vägen till Sverige, då de heter Linda och Leo. Kerrek och Edo Rissen låter tyskt, medan Lavris låter franskt. Så gränsen kanske går vid Uralbergen. Hur som helst så ligger länderna brevid varandra och Europa tillhör Världssstaten medan Kina och förmodligen Sydostasien tillhör Universalstaten.

tisdag 25 maj 2010

Kallocain, slutet

Jag måste säga att slutet av Kallocain var verkligen inte det man hoppats på. Jag tror Karin Boye tröttnade på att skriva och avslutade boken helt abrupt. Eller så kunde hon bara inte komma på något mer att skriva. Hur som helst så kommer slutet nästan lite chockande då det bara kort nämnts att det skulle bli krig, och så kom plötsligt en hel armé av fallskärmshoppare in i Kemistaden nr:4. Det tog även Leo ett tag att förstå att det inte bara var en övning.

". . . tills jag plötsligt hörde två andra soldater växla ett par ord i ett främmande språk, som jag inte begrep ett ord av. Vi hade inte alls blivit offer för en nattövning. Vi var fångar hos fienden." (sida 156)

Men det intressanta med slutet är det som står på näst sista och sista sidan, då Leo grubblar över varför han valde att ge dem Kallocainet. "Långa tider efteråt grubblade jag över varför jag svarade ja. Rädsla var det inte. Jag hade varit rädd nästan hela mitt liv, jag hade varit feg - vad innehåller hela min bok annat än berättelsen om min feghet! - men just då var jag inte rädd. Allt jag hade rum för var måttlös besvikelse över att jag aldrig skulle komma fram till dem som väntade." (sida 157)

Han hade precis lyckats lösa alla problem med Linda, och så blir staden anfallen. Rissen var ur vägen, även om Leo ångrade att han angivit honom. Leo hade löst alla sina problem utom de tankar han fortfarande hade. Lite ironiskt? Man föstår att han inte har mycket mer känslor än besvikelse.

"Jag gav dem min uppfinning därför jag helt enkelt ville att den skulle finnas kvar. Om Kemistaden n:r 4 lades i ruiner, om hela Världsstaten förvandlades till en öken av aska och sten, så ville jag åtminstone kunna tänka mig, att någonstans i andra länder och bland andra folk en ny Linda skulle tala som den första, frivilligt, där någon velat tvinga henne, och en annan skara av skräckslagna angivare lyssna till en ny Rissen. Det var naturligtvis vidskepelse eftersom ingenting kan upprepas, men jag hade ingenting annat att göra. Det var min enda svaga möjlighet att ändå forsätta där jag blivit hejdad." (sida 158)

Efter att ha insett hur mycket skada hans uppfinning lett till, tycker jag det är en oerhört egoistisk tanke sprida det vidare. Som han säger gör han det inte för att rädda sig själv eller hjälpa någon stat utan bara för att han skulle ha någon form av hopp kvar, enligt mig en otroligt egoistisk tanke. Men varför skulle han bry sig? Hans liv är i stort sett över.



Leo börjar tänka på någonting som Rissen sa i sitt förhör.

"Jag vet att vad jag är tar vägen någonstans." (sida 158) Leo förstår inte vad han menade med det, men jag tror att han menar att hans själ (vad han är) tar vägen någonstans efter att han dör. Eller så betyder det att allt han sagt och gjort kommer minnas och bäras vidare. Det är det jag tror att Leo tror att han menar. "Jag är inte säker på hur han menade. Men det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt är med om att skapa en ny värld."(sida 158)

Det här är det sista som sägs i boken (utom en efterskrift) och jag måste säga att det är en bra sista mening, även om handlingen i slutet kanske kunde blivit bättre.

Leo var med och skapade en ny värld. En värld där man inte ens får tänka hur man vill. Det kanske inte är någonting att vara stolt över. Men han är "trots allt, med om att skapa en ny värld" och det var kanske det enda han ville.

måndag 24 maj 2010

Rissen och Gregorius

Jag har börjat läsa Dr Glas. Men jag kommer nog att skriva ett par inlägg till om Kallocain. Men bara en snabb sak som jag upptäckte, att precis som i Kallocain presenteras antagonisten direkt som en person som huvudkaraktären inte tycker om.

"Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.
Nå, jag är nu ingen Schopenhauer; då jag såg prästen komma emot mig på långt håll, det var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde mig att se på utsikten med armarna stödda mot broräcket." (sida 9-10)

Det märks direkt att dessa två precis som Leo och Rissen i Kallocain, känner varandra sedan tidigare och att åtminstone den ena parten inte tycker om den andre. Det gör att läsaren snabbt kastas in i handlingen och slipper höra på alla intriger mellan karaktärerna, det får komma senare. Det är bra att man direkt vet vem som kommer att vara antagonisten så att det slipper bli en deckare.

fredag 21 maj 2010

Framtidens Världsstat?

Efter att ha sett dom här filmerna:

http://www.youtube.com/watch?v=R7yfV6RzE30

http://www.youtube.com/watch?v=RRj2HJx5Il0&feature=related

Kom jag att tänka på de stater som Leo och Winston (huvudkaraktären i 1984) lever i. I båda dessa romaner har respektive stat total kontroll över folket. Dom använder sig båda av metoder som avlyssning och övervakning. I Kallocain har man ett polisöga och ett polisöra i sitt hem och i 1984 har man något liknande. Även Google har något liknade, i form av din dator. Google kanske inte avlyssnar dig 24/7, men varje gång du använder din dator eller kanske din mobil så vet Google precis vad du gör. Det är en skrämmande tanke att man ständigt är övervakad.

Dock tror jag inte att Google skulle kunna ta över världen, men det är inte omöjligt. Som det sägs i den ena filmen ryktas det om att Google arbetat tillsammans med C.I.A. Det skulle inte förvåna mig ifall de har gjort det. Det största hotet som Google står för, är nog att de ska sälja sin information till stater eller terrororganiationer. De skulle kunna starta krig om information. Om man sedan skulle som i Kallocain kunna övervaka folks tankar skulle det vara det sista steget innan de skulle ha total kontroll. För att citera Ebba Grön: "Mina tankar är det sista som ni tar." (Scheisse). När du inte längre får tänka som du vill, upphör du att vara människa och blir bara en maskin. Men precis som Rissen säger finns det nog ingen som har ett helt obesmutsat samvete. Alla har någonting att gömma. Men som någon på Google sa: "If you have something that you don't want anyone to know, maybe you shouldn't be doing it in the first place." Men man har väl ändå full rätt att bestämma vad andra får och inte får veta om dig och det är definitivt inte Googles uppgift att göra det.

Självklart finns det andra organisationer som övervakar oss, och med nya lagar som FRA-lagen blir det bara lättare för dem att göra det.

I framtiden tror jag definitivt att vi kommer att vara mer övervakade om vi inte stoppar det nu.
Jag vet inte vem det kommer att vara som styr vår övervakning men all information finns där för att hämta. Det behövs bara någon som kan använda den. Om det blir Google, vår egen stat eller någon annan vet nog ingen. Men det finns många som kan bli dem som styr.

lördag 15 maj 2010

Edo Rissen

Första gången Rissen nämns märker man direkt att han och Leo kommer att vara fienden. Leos fru, Linda frågar vem han tror kommer att bli hans kontrollchef .

"Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en del beröring med varandra, och av åtskilliga tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.

Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentiligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden. . . Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig." (sida 9-10)

Rissen är allt Leo inte är och inte heller vill vara. Åtminstone inte offentligt. Rissen är en fritänkande person som inte är den optimala medsoldaten. Han är precis den typen av person vi vill ha i dagens samhälle. Jag tror Leo förstår att Rissen har rätt i nästan allt han säger. Det är därför han skyller alla olojala tankar han har emot staten på honom. Egentligen skyller han allt dåligt som händer på Rissen. T.ex. att hans äktenskap faller isär. Rissen ger honom vissa tankar som jag tror att Leo vet stämmer, men han vill inte erkänna dem för sig själv. Som jag skrev i inlägget om Leos experiment så säger Rissen att alla medsoldater över fyrtio har dåligt samvete. Det är en av de många sakerna som Leo stör sig på genom hela boken.

" Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämdhet mot mig. Vad som retade mig i mycket högre grad var hans allmänna påstående. Vilket outhärdligt tillstånd han målade ut - där alla medsoldater som kommit till mogen ålder gick omkring med kronisk dåligt samvete! Fast han inte direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden jag ansåg de heligaste." (sida 39-40)


Leo anser sig till en början vara en lojal medsoldat men dess då mer han umgås med Rissen dess då mer känner man som läsare att han får sådana tankar som anses icke önskvärda.

" - Angivelserna har ökats oavbrutet under de sista tjugu åren sa Rissen. Jag har det av polischefen själv.

- Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökats, sade jag. Det kan likväl vara lojaliteten som ha ökats, känsligheten för var det ruttna finns . . .

- Det betyder att skräcken har ökats sade Rissen med oväntad energi.

- Skräcken?

- Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga . . . Men bättre förekomma än förekommas, lyder inte den gamla regeln så? Hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt, kan man kanske rädda sig. Det finns en gammal skämtsaga om en fäktare, som var så skicklig, att han lyckades hålla sig torr i regnväder: han svängde sin värja mot de fallande dropparna, så att ingen träffade honom. Så ungefär gäller det att fäkta för oss, som har råkat in i den stora skräcken.

- Ni talar som om alla hade något att dölja, sade jag, men jag hörde själv, hur matt det lät, hur lite övertygat. Fast jag inte ville tro honom, såg jag mot min vilja en syn, som skrämde mig. Om han ändå hade rätt, och om mitt ärende med Lavris bar frukt, om inte bara ord och handlingar utan också tankar och känslor skulle rannsakas och dömas - då, då . . . Som kravlande myror i en myrstack skulle alla medsoldater komma i rörelse, men inte som myrorna för att samarbeta, utan för att förekomma varandra. Jag såg dem myllra: arbetskamrater som angav arbetskamrater, män som angav hustrur och hustrur som angav män, underordnader som angav chefer och chefer som angav underordnader . . . Rissen fick inte ha rät (tryckfel). Jag hatade honom för att han hade makt att tvinga sina tankar på mig. Men jag var lugn, när jag tänkte på vem som skulle bli den förste angivne, om den nya lagen blev verklighet." (sida 105-106)

Det här stycket tycker jag är bland det viktigaste i hela boken. Den visar att Leo själv förstår att Rissens tankar stämmer, men han vill inte helt erkänna det för sig själv. Leo är rädd för Rissen och hans tankar. Det är svårt för honom att anpassa sig till att allt han vet eller tror sig veta om Staten är fel. Rissen är som ormen i Edens lustgård. Han har svaret på frågorna som de flesta inte vill ställa. Leo lockas dock av Rissen och blir själv upplyst, något som inte Staten vill.

Det här stycket säger även saker som inte direkt berör Rissen som person. Det ställer frågan, vad skulle hända om staten hade kontroll över våra tankar? Något som jag kanske tar upp i ett senare inlägg. Den här frågan gör att Leo börjar tvivla på sin uppfinning, vilket visar på att han blir mer och mer upplyst.

Leo blir så pass rädd för Rissen, så att han bestämmer sig för att ange honom så fort den nya lagen träder i kraft. Något han också gör och Rissen blir dömd till döden, men inte innan Leo hunnit ångra det han gjort. Tyvärr för Rissens del gick det inte att ställa in Rissens rättegång då Leo inte var ensam om att ha angivit honom.

På så sätt kan Rissen jämnföras med Jesus och Leo som Judas. Rissen predikar sin tro men Leo som mottagaren av den här predikan anger honom. Han ändrar sig dock men det är försent.

Detta ifrågasätter även Bibeln. Ena sekunden är man satan om man vill ge folk information och nästa är man Jesus själv.

fredag 14 maj 2010

Maskiner i den Frivilliga offertjänsten

Jag läste precis ut Kallocain och jag måste säga att den sista delen av boken innehåller så pass mycket psykologiska och sociala aspecteter att jag skulle kunna spendera hela sommarlovet på att reflektera över dem. Men tyvärr har jag knappast tid eller ork till det. Därför väljer jag ut ett par och skriver om dem.


Vi börjar med något som händer tidigt i boken men som följer med Leo hela vägen genom berättelsen. Under den första undersökningen Leo och hans chef Rissen utför på medlemmen i den Frivilliga offertjänsten som kallades n:r 135 berättar denne om en händelse som skulle följa honom, och nu även Leo, in i döden. Han berättar om den gången han och några andra gick och anmälde sig till den Frivilliga offertjänsten.


" Vi gick och anmälde oss, förstår ni. Och då man såg sin granne, trodde man knappt att man såg en människa längre. Ansikterna, förstår ni. Som eld. Inte som kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se. - - - Men vi kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider undan, längre och längre bort." (sida 34)


När man lever ett liv som är rent ut sagt skit som n:r 135, måste man ha något att hålla fast vid. Ett bra tillfälle i livet som man kan tänka tillbaka på när man har det riktigt tufft. Leo som själv har tuffa stunder avundas n:r 135, och när han hör hur personer på propagandaministeriet talar om medlemmarna i den Frivilliga offertjänsten som maskiner och att de stod bakom spakarna, blir han illa till mods.

" Han steg ner från talarstolen. Jag kände mig illa till mods, fast jag inte riktigt kunde säga varför. Jag var säker på att alla runtomkring mig kände det enbart förtroendeingivande, att han talade om medsoldaterna som en skicklig tekniker om sinnrikt fungerande mekanismer, jag var säker på att de rycktes med av hans överlägsenhet och själva tyckte sig stå på hans plats ovanför maskinen och dra i spakarna. Men antingen det berodde på febern eller inte, så hade jag en alltför livlig minnesbild av min första försöksperson, n:r 135, och av hans enda stora stund, som jag hade avundats honom. Jag kunde förakta n:r 135 så mycket jag ville, jag kunde behandla honom hur illa som helst i mina tankar eller i verkligheten, men så länge jag avundades honom, kunde jag aldrig betrakta honom som ingenjören sin maskin." (sida 99)


Leo tycker det är konstigt att man kan se människor som maskiner men samtidigt måste han väl inse hur lättpåverkade folk är. Genom historien har man alltid kunnat få folk att tycka som man vill om man är tillräckligt bra på att förmedla sitt budskap. Alltså om man kan retorik. I och för sig har han förmodlig inte läst historia eftersom staten vill att man inte ska veta hur det var innan staten fanns mer än att det var ett ociviliserat sammhälle.


Det är något vi även ser i 1984. Där säger de att samhället innan drevs av kapitalistiska svin och att de kunde göra vad de ville. Det stämmer till viss del men det överdrivs något enormt av den staten. Sedan är det ju så att ingenting egentligen förändrades när den staten kom till makten. Medlemmarna i det inre partiet står fortfarande över resten av folket.


Det står i 1984 det att under en revolution är det medelklassen som är missnöjd och drar med sig underklassen, efteråt är det endast medelklassen och överklassen som byter plats medan underklassen blir kvar. Tyvärr har jag läst alldeles för lite historia för att kunna säga att det stämmer. Men det är intressant eftersom det skulle betyda att ingen stat i världshistorien har sett underklassen som mer än maskiner som man har nästan total kontroll över. De ser dem som produktionsresurser


Skilladen mellan 1984 och Kallocain är att i 1984 har man ett tydligt klassamhälle medan i Kallocain finns de vissa med sämre jobb än andra. Vissa får säkert mer än andra till exempel Lavris som är chef för Propagandaministeriets Sjunde byrå. Det står dock inte i romanen, men jag förmodar att det är så. De i den Frivilliga offertjänsten ligger på botten av samhället. De är ändå viktiga för Staten och blir därför gestaltade som hjältar i den filmen propagandaministeriet skulle göra. Men när de väl ansökt blir de plötsligt bara ett till rötägg. Inget samhälle i historien har någonsin varit rättvist så varför skulle det här vara det.

Sen kan man ställa sig frågan: Vad är rättvisa?

Jag anser att det är upp till var och en bestämma, därför ska jag inte gå in djupare på ämnet.

Efter att Leo lyssnat på ett antal talare blir han så irriterad att han själv var tvungen att gå upp och säga någonting.


"Kom ihåg att jag var sjuk. På annat sätt kan det inte förklaras, att jag steg upp och begärde ordet. N:r 135 hade egendomligt nog inte upphört att spöka i mitt heta huvud. Då jag haft honom i min hand, hade jag gjort allt för att förödmjuka honom, men nu tycktes det mig att jag måste tala på hans vägnar.


- Jag måste rikta en anmärkning mot ert sätt att behandla era medsoldater - som mekanismer, sade jag långsamt och trevande. Det förfaller mig som ett uttryck för - brist på aktning - på respekt ---

Rösten svek mig, och jag märkte att jag var för yr i huvudet för att kunna lägga orden riktigt.

- Ingalunda ropade en av de föregående talarna skarpt och otåligt. Vad är detta för insinuationer! Ingen kan sätta högre värde på den heroiska typen än jag. Skulle jag inte veta, hur nödvädig den är för Staten - jag, som har ägnat många år av mitt liv åt att studera just den typen och dess förutsättningar! Tror ni kanske jag gjorde det för jag ansåg den värdelös? Och så kommer ni och talar om brist på aktning!


- Ja ja, ropade jag förvirrad, aktning för resultatet - men - men --


- Men vad? frågade min motståndare, då jag tystnade. Vad är det jag inte har aktning för?


- Ingenting, svarade jag matt och satte mig ner. Ni har rätt. Jag misstog mig och ber om ursäkt."(sida 101-102)


För det första visar det på att de ändå förstår hur viktiga underklassen ändå är för att resten av samhället ska fungera. Det behövs en underklass för att kunna arbeta så att över och medelklassen till viss del slipper. För det andra visar det även på att det inte går att diskutera med sådana människor eftersom de tror att de visar "aktning".


Efter detta skyller han det hela på sin chef Rissen, p.g.a anledningar som jag kommer förklara i ett senare inlägg.

tisdag 4 maj 2010

Leos experiment

Leo Kall som är huvudkaraktären i boken uppfinner en drog som gör att man talar sanning. Han kallar denna drog Kallocain efter honom själv. För att pröva den utför han en del experiment. Först är det enkla frågeställningar till medlemmar i den Frivilliga offer tjänsten som är en grupp människor som valt att agera försökspersoner. Men när det visar sig att drogen fungerar så utför han mer komplicerade expriment. Först ber han en gift medlem i den Frivilliga offertjänsten att säga till sin respektive att en man bett dem begå statsföräderri för en summa pengar. De som inte anmäler sina fruar eller män tas in på förhör.

Problemet med experimentet är att den lägger en hel del press på parets förhållande men samtidigt som man måste visa sig trogen till staten. Det blir ett moment 22. De flesta valde ändå att anmäla sin respektive vilket tyder på att de älskar sin stat mer än människorna i den, vilket är lite motsägelsefullt eftersom staten bara finns för att fylla människans behov. Kollektivets åsikter är viktigare än individens, men ingen individ känner som kollektivet. Något som Leos chef, Rissen, påpekar under alla de tester han gör på medlemar i den Frivilliga offertjänsten.

" - Ni tycks ha ett väldigt solitt samvete, sade Rissen torrt. Eller leker ni bara att ni har det? Min erfarenhet är annars den, att ingen medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete. I sin ungdom har man det kanske, somliga, men sedan . . . För resten är ni kanske inte fyrti än?" (sida 39).

Leo har svårt att inse det faktum att ingen är perfekt. Även Leo klagar för sig själv över de försämrade mathhållningen och om att hans barn en dag kommer att lämna honom.

Men för att återgå till punkten jag talade om tidigare, om moment 22 så är det en kvinna som söker upp Leo en dag och berättar att hennes man planerar att lämna henne p.g.a. att hon valde att anmäla honom. Då måste Leo förklara för mannen att hans fru gjort rätt i att ange honom. Man inser då att i vissa fall kanske inte kvinnan väljer att söka upp en utomstående part som kan förklara det hela för mannen. I sådana fall har Leo förstört ett äktenskap för att testa sin drog.