lördag 15 maj 2010

Edo Rissen

Första gången Rissen nämns märker man direkt att han och Leo kommer att vara fienden. Leos fru, Linda frågar vem han tror kommer att bli hans kontrollchef .

"Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en del beröring med varandra, och av åtskilliga tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.

Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentiligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden. . . Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig." (sida 9-10)

Rissen är allt Leo inte är och inte heller vill vara. Åtminstone inte offentligt. Rissen är en fritänkande person som inte är den optimala medsoldaten. Han är precis den typen av person vi vill ha i dagens samhälle. Jag tror Leo förstår att Rissen har rätt i nästan allt han säger. Det är därför han skyller alla olojala tankar han har emot staten på honom. Egentligen skyller han allt dåligt som händer på Rissen. T.ex. att hans äktenskap faller isär. Rissen ger honom vissa tankar som jag tror att Leo vet stämmer, men han vill inte erkänna dem för sig själv. Som jag skrev i inlägget om Leos experiment så säger Rissen att alla medsoldater över fyrtio har dåligt samvete. Det är en av de många sakerna som Leo stör sig på genom hela boken.

" Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämdhet mot mig. Vad som retade mig i mycket högre grad var hans allmänna påstående. Vilket outhärdligt tillstånd han målade ut - där alla medsoldater som kommit till mogen ålder gick omkring med kronisk dåligt samvete! Fast han inte direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden jag ansåg de heligaste." (sida 39-40)


Leo anser sig till en början vara en lojal medsoldat men dess då mer han umgås med Rissen dess då mer känner man som läsare att han får sådana tankar som anses icke önskvärda.

" - Angivelserna har ökats oavbrutet under de sista tjugu åren sa Rissen. Jag har det av polischefen själv.

- Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökats, sade jag. Det kan likväl vara lojaliteten som ha ökats, känsligheten för var det ruttna finns . . .

- Det betyder att skräcken har ökats sade Rissen med oväntad energi.

- Skräcken?

- Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga . . . Men bättre förekomma än förekommas, lyder inte den gamla regeln så? Hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt, kan man kanske rädda sig. Det finns en gammal skämtsaga om en fäktare, som var så skicklig, att han lyckades hålla sig torr i regnväder: han svängde sin värja mot de fallande dropparna, så att ingen träffade honom. Så ungefär gäller det att fäkta för oss, som har råkat in i den stora skräcken.

- Ni talar som om alla hade något att dölja, sade jag, men jag hörde själv, hur matt det lät, hur lite övertygat. Fast jag inte ville tro honom, såg jag mot min vilja en syn, som skrämde mig. Om han ändå hade rätt, och om mitt ärende med Lavris bar frukt, om inte bara ord och handlingar utan också tankar och känslor skulle rannsakas och dömas - då, då . . . Som kravlande myror i en myrstack skulle alla medsoldater komma i rörelse, men inte som myrorna för att samarbeta, utan för att förekomma varandra. Jag såg dem myllra: arbetskamrater som angav arbetskamrater, män som angav hustrur och hustrur som angav män, underordnader som angav chefer och chefer som angav underordnader . . . Rissen fick inte ha rät (tryckfel). Jag hatade honom för att han hade makt att tvinga sina tankar på mig. Men jag var lugn, när jag tänkte på vem som skulle bli den förste angivne, om den nya lagen blev verklighet." (sida 105-106)

Det här stycket tycker jag är bland det viktigaste i hela boken. Den visar att Leo själv förstår att Rissens tankar stämmer, men han vill inte helt erkänna det för sig själv. Leo är rädd för Rissen och hans tankar. Det är svårt för honom att anpassa sig till att allt han vet eller tror sig veta om Staten är fel. Rissen är som ormen i Edens lustgård. Han har svaret på frågorna som de flesta inte vill ställa. Leo lockas dock av Rissen och blir själv upplyst, något som inte Staten vill.

Det här stycket säger även saker som inte direkt berör Rissen som person. Det ställer frågan, vad skulle hända om staten hade kontroll över våra tankar? Något som jag kanske tar upp i ett senare inlägg. Den här frågan gör att Leo börjar tvivla på sin uppfinning, vilket visar på att han blir mer och mer upplyst.

Leo blir så pass rädd för Rissen, så att han bestämmer sig för att ange honom så fort den nya lagen träder i kraft. Något han också gör och Rissen blir dömd till döden, men inte innan Leo hunnit ångra det han gjort. Tyvärr för Rissens del gick det inte att ställa in Rissens rättegång då Leo inte var ensam om att ha angivit honom.

På så sätt kan Rissen jämnföras med Jesus och Leo som Judas. Rissen predikar sin tro men Leo som mottagaren av den här predikan anger honom. Han ändrar sig dock men det är försent.

Detta ifrågasätter även Bibeln. Ena sekunden är man satan om man vill ge folk information och nästa är man Jesus själv.

1 kommentar:

  1. mycket intressant inlägg, tom! om jag förstår dig rätt, är alltså rissen någon slags jesusgestalt? spännande tolkning! finns det fler exempel som tyder på det än de som du tar upp? det vore ju intressant om det, genomgående i romanen, finns bibliska referenser (även om det knappast vore överraskande).

    det du gör när du kopplar texten med andra texter är att diskutera den i förhållande till ett större sammanhang. fint!

    ser fram emot nästa inlägg!

    /olle

    SvaraRadera