tisdag 25 maj 2010

Kallocain, slutet

Jag måste säga att slutet av Kallocain var verkligen inte det man hoppats på. Jag tror Karin Boye tröttnade på att skriva och avslutade boken helt abrupt. Eller så kunde hon bara inte komma på något mer att skriva. Hur som helst så kommer slutet nästan lite chockande då det bara kort nämnts att det skulle bli krig, och så kom plötsligt en hel armé av fallskärmshoppare in i Kemistaden nr:4. Det tog även Leo ett tag att förstå att det inte bara var en övning.

". . . tills jag plötsligt hörde två andra soldater växla ett par ord i ett främmande språk, som jag inte begrep ett ord av. Vi hade inte alls blivit offer för en nattövning. Vi var fångar hos fienden." (sida 156)

Men det intressanta med slutet är det som står på näst sista och sista sidan, då Leo grubblar över varför han valde att ge dem Kallocainet. "Långa tider efteråt grubblade jag över varför jag svarade ja. Rädsla var det inte. Jag hade varit rädd nästan hela mitt liv, jag hade varit feg - vad innehåller hela min bok annat än berättelsen om min feghet! - men just då var jag inte rädd. Allt jag hade rum för var måttlös besvikelse över att jag aldrig skulle komma fram till dem som väntade." (sida 157)

Han hade precis lyckats lösa alla problem med Linda, och så blir staden anfallen. Rissen var ur vägen, även om Leo ångrade att han angivit honom. Leo hade löst alla sina problem utom de tankar han fortfarande hade. Lite ironiskt? Man föstår att han inte har mycket mer känslor än besvikelse.

"Jag gav dem min uppfinning därför jag helt enkelt ville att den skulle finnas kvar. Om Kemistaden n:r 4 lades i ruiner, om hela Världsstaten förvandlades till en öken av aska och sten, så ville jag åtminstone kunna tänka mig, att någonstans i andra länder och bland andra folk en ny Linda skulle tala som den första, frivilligt, där någon velat tvinga henne, och en annan skara av skräckslagna angivare lyssna till en ny Rissen. Det var naturligtvis vidskepelse eftersom ingenting kan upprepas, men jag hade ingenting annat att göra. Det var min enda svaga möjlighet att ändå forsätta där jag blivit hejdad." (sida 158)

Efter att ha insett hur mycket skada hans uppfinning lett till, tycker jag det är en oerhört egoistisk tanke sprida det vidare. Som han säger gör han det inte för att rädda sig själv eller hjälpa någon stat utan bara för att han skulle ha någon form av hopp kvar, enligt mig en otroligt egoistisk tanke. Men varför skulle han bry sig? Hans liv är i stort sett över.



Leo börjar tänka på någonting som Rissen sa i sitt förhör.

"Jag vet att vad jag är tar vägen någonstans." (sida 158) Leo förstår inte vad han menade med det, men jag tror att han menar att hans själ (vad han är) tar vägen någonstans efter att han dör. Eller så betyder det att allt han sagt och gjort kommer minnas och bäras vidare. Det är det jag tror att Leo tror att han menar. "Jag är inte säker på hur han menade. Men det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt är med om att skapa en ny värld."(sida 158)

Det här är det sista som sägs i boken (utom en efterskrift) och jag måste säga att det är en bra sista mening, även om handlingen i slutet kanske kunde blivit bättre.

Leo var med och skapade en ny värld. En värld där man inte ens får tänka hur man vill. Det kanske inte är någonting att vara stolt över. Men han är "trots allt, med om att skapa en ny värld" och det var kanske det enda han ville.

1 kommentar:

  1. ja, detta väcker ju verkligen tankar om vad som driver oss. och vad som driver vetenskapen. är det alltid mänsklighetens bästa som står i fokus, eller kommer saker som rykte, berömelse och pengar allt för ofta in i bilden..?

    fina reflektioner som du förankrar i texten med dina exempel.

    /olle

    SvaraRadera