fredag 14 maj 2010

Maskiner i den Frivilliga offertjänsten

Jag läste precis ut Kallocain och jag måste säga att den sista delen av boken innehåller så pass mycket psykologiska och sociala aspecteter att jag skulle kunna spendera hela sommarlovet på att reflektera över dem. Men tyvärr har jag knappast tid eller ork till det. Därför väljer jag ut ett par och skriver om dem.


Vi börjar med något som händer tidigt i boken men som följer med Leo hela vägen genom berättelsen. Under den första undersökningen Leo och hans chef Rissen utför på medlemmen i den Frivilliga offertjänsten som kallades n:r 135 berättar denne om en händelse som skulle följa honom, och nu även Leo, in i döden. Han berättar om den gången han och några andra gick och anmälde sig till den Frivilliga offertjänsten.


" Vi gick och anmälde oss, förstår ni. Och då man såg sin granne, trodde man knappt att man såg en människa längre. Ansikterna, förstår ni. Som eld. Inte som kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se. - - - Men vi kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider undan, längre och längre bort." (sida 34)


När man lever ett liv som är rent ut sagt skit som n:r 135, måste man ha något att hålla fast vid. Ett bra tillfälle i livet som man kan tänka tillbaka på när man har det riktigt tufft. Leo som själv har tuffa stunder avundas n:r 135, och när han hör hur personer på propagandaministeriet talar om medlemmarna i den Frivilliga offertjänsten som maskiner och att de stod bakom spakarna, blir han illa till mods.

" Han steg ner från talarstolen. Jag kände mig illa till mods, fast jag inte riktigt kunde säga varför. Jag var säker på att alla runtomkring mig kände det enbart förtroendeingivande, att han talade om medsoldaterna som en skicklig tekniker om sinnrikt fungerande mekanismer, jag var säker på att de rycktes med av hans överlägsenhet och själva tyckte sig stå på hans plats ovanför maskinen och dra i spakarna. Men antingen det berodde på febern eller inte, så hade jag en alltför livlig minnesbild av min första försöksperson, n:r 135, och av hans enda stora stund, som jag hade avundats honom. Jag kunde förakta n:r 135 så mycket jag ville, jag kunde behandla honom hur illa som helst i mina tankar eller i verkligheten, men så länge jag avundades honom, kunde jag aldrig betrakta honom som ingenjören sin maskin." (sida 99)


Leo tycker det är konstigt att man kan se människor som maskiner men samtidigt måste han väl inse hur lättpåverkade folk är. Genom historien har man alltid kunnat få folk att tycka som man vill om man är tillräckligt bra på att förmedla sitt budskap. Alltså om man kan retorik. I och för sig har han förmodlig inte läst historia eftersom staten vill att man inte ska veta hur det var innan staten fanns mer än att det var ett ociviliserat sammhälle.


Det är något vi även ser i 1984. Där säger de att samhället innan drevs av kapitalistiska svin och att de kunde göra vad de ville. Det stämmer till viss del men det överdrivs något enormt av den staten. Sedan är det ju så att ingenting egentligen förändrades när den staten kom till makten. Medlemmarna i det inre partiet står fortfarande över resten av folket.


Det står i 1984 det att under en revolution är det medelklassen som är missnöjd och drar med sig underklassen, efteråt är det endast medelklassen och överklassen som byter plats medan underklassen blir kvar. Tyvärr har jag läst alldeles för lite historia för att kunna säga att det stämmer. Men det är intressant eftersom det skulle betyda att ingen stat i världshistorien har sett underklassen som mer än maskiner som man har nästan total kontroll över. De ser dem som produktionsresurser


Skilladen mellan 1984 och Kallocain är att i 1984 har man ett tydligt klassamhälle medan i Kallocain finns de vissa med sämre jobb än andra. Vissa får säkert mer än andra till exempel Lavris som är chef för Propagandaministeriets Sjunde byrå. Det står dock inte i romanen, men jag förmodar att det är så. De i den Frivilliga offertjänsten ligger på botten av samhället. De är ändå viktiga för Staten och blir därför gestaltade som hjältar i den filmen propagandaministeriet skulle göra. Men när de väl ansökt blir de plötsligt bara ett till rötägg. Inget samhälle i historien har någonsin varit rättvist så varför skulle det här vara det.

Sen kan man ställa sig frågan: Vad är rättvisa?

Jag anser att det är upp till var och en bestämma, därför ska jag inte gå in djupare på ämnet.

Efter att Leo lyssnat på ett antal talare blir han så irriterad att han själv var tvungen att gå upp och säga någonting.


"Kom ihåg att jag var sjuk. På annat sätt kan det inte förklaras, att jag steg upp och begärde ordet. N:r 135 hade egendomligt nog inte upphört att spöka i mitt heta huvud. Då jag haft honom i min hand, hade jag gjort allt för att förödmjuka honom, men nu tycktes det mig att jag måste tala på hans vägnar.


- Jag måste rikta en anmärkning mot ert sätt att behandla era medsoldater - som mekanismer, sade jag långsamt och trevande. Det förfaller mig som ett uttryck för - brist på aktning - på respekt ---

Rösten svek mig, och jag märkte att jag var för yr i huvudet för att kunna lägga orden riktigt.

- Ingalunda ropade en av de föregående talarna skarpt och otåligt. Vad är detta för insinuationer! Ingen kan sätta högre värde på den heroiska typen än jag. Skulle jag inte veta, hur nödvädig den är för Staten - jag, som har ägnat många år av mitt liv åt att studera just den typen och dess förutsättningar! Tror ni kanske jag gjorde det för jag ansåg den värdelös? Och så kommer ni och talar om brist på aktning!


- Ja ja, ropade jag förvirrad, aktning för resultatet - men - men --


- Men vad? frågade min motståndare, då jag tystnade. Vad är det jag inte har aktning för?


- Ingenting, svarade jag matt och satte mig ner. Ni har rätt. Jag misstog mig och ber om ursäkt."(sida 101-102)


För det första visar det på att de ändå förstår hur viktiga underklassen ändå är för att resten av samhället ska fungera. Det behövs en underklass för att kunna arbeta så att över och medelklassen till viss del slipper. För det andra visar det även på att det inte går att diskutera med sådana människor eftersom de tror att de visar "aktning".


Efter detta skyller han det hela på sin chef Rissen, p.g.a anledningar som jag kommer förklara i ett senare inlägg.

1 kommentar:

  1. bra, tom! det är detta jag menar... du jämför, kopplar till andra texter och i viss mån till dina övriga kunskaper. du använder texten för att diskutera politiska åskådningar etc. fortsätt såhär!

    /olle

    SvaraRadera